FSWL-skribenten Mark Cerulli minns Sir Sean Connery

Av: Mark Cerulli

Publicerad:
2020-10-31

Av alla Bond-dödsannonser jag har varit tvungen att skriva är DETTA den jag har fruktat mest av allt. Sir Sean Connery - en av de största skådespelarna i vår tid och mannen som definierade själva essensen av cool - har gått ur tiden 90 år gammal.

Den unge Sean Connery växte upp på de grova gatorna i Edinburgh, Skottland, och var känd som en “hård man” för att ha slagits tillbaka när ett ökänt gatugäng försökte stjäla hans jacka. (Han behöll den.) Han hade många udda jobb och tjänstgjorde i Hennes Majestäts marinkår när han av en slump snubblade in som en extra för scenversionen av South Pacific. Små filmroller följde tills hans fysiska närvaro och fantastiska snygga utseende gav honom en intervju med producenterna Albert “Cubby” Broccoli och Harry Saltzman som letade efter någon som skulle spela Ian Flemings James Bond i deras första 007-film, Dr. No (1962). Hans självförtroende och svävar imponerade dem. Godkännandet av Cubbys fru, Dana Broccoli (“Han är underbar!”), hjälpte och han vann rollen över flera andra kandidater som Trevor Howard, Richard Todd, David Niven (Flemings val), till och med Cary Grant.

Jerry Juroe, EON:s långvariga PR-chef som arbetade med Connery för alla tidiga Bond-pressevent som började med 1962 års Agent 007 med rätt att döda (Dr. No). Han sade: “Jag kände aldrig en skådespelare som hade en naturlig accent och kunde dölja den med brittisk accent.” Det pekar på Connerys fantastiska skicklighet som skådespelare - att spela Bond krävde humor, styrka, sårbarhet och en känsla av stil. Connery fick allt att se enkelt ut. Juroe fortsatte med att säga: “Han kunde vara en svår person, men han kom från ingenting och gjorde mycket bra för sig själv.”

Efter Bond nummer 3, 1964 års Goldfinger, var Connery en superstjärna. En intensivt privat man, han var inte redo för massiv världsberömmelse - vem kan vara det?

Han sparred med påträngande press och överdrivna fans, allt medan han försökte leva sitt liv så normalt som möjligt. De långa Bond-inspelningarna och greppen om vinsterna började tära på honom. Man lever bara två gånger (1967) var en mycket tuff inspelning under en het asiatisk sommar. Producenterna gjorde sitt bästa för att skydda sin stjärna från den obevekliga pressen som förföljde Connerys varje dag. Connery exploderade till slut och ville ut - och producenterna släppte honom från sitt kontrakt trots att han var skyldig dem en film till. (1969 års I Hennes Majestäts hemliga tjänst som öppnade dörren för skådespelaren George Lazenby.)

För 99% av alla skådespelare skulle en sådan vild åktur vara toppen av deras karriär och de skulle blekna med biroller, men inte Connery. Han gick bort från Bond och in i klassiska filmer som The Anderson Tapes (en av fem filmer som han skulle göra med regissören Sidney Lumet), The Man Who Would Be King (för filmlegenden John Huston) och Robin & Marion tillsammans med Audrey Hepburn. Han försökte med allt i alla genrer - från 1974 års sci-fi-epos Zardoz till 1977 års andra världskriget-film, A Bridge Too Far. Han tog publiken till medeltiden med 1986 års I Rosens namn, det rytande 1920-talet i The Untouchables och blev ett älskat tillskott för en annan stor filmserie genom 1989 års Indiana Jones och det sista korståget där han spelade Indys far.

1995, 65 år gammal, gjorde han fortfarande actionfilmer, särskilt The Rock för regissören Michael Bay.

Jag blev inbjuden till inspelningen på Sony Studios och såg Connery på jobbet. Vid ett tillfälle, när en tagning tog för lång tid, steg han fram till den flyktiga regissören och sa (med den berömda skotska accenten): “Om vi inte kan få den här sekvensen gjord på två timmar borde inte vi få göra filmer.” “Du har rätt, Sean.” svarade Michael Bay ödmjukt.

Jag minns också att han lämnade sin trailer, klädd i sin svarta kommandooutfit. När han passerade två mexikanska scenarbetare som städade en del av tunnelkulissen, stannade han och sa hej och gick sedan vidare. De två arbetarna flinade från öra till öra - James Bond hade sagt hej till dem! En annan vinjett jag minns att talar mycket om den typ av man Connery var - han och hans son Jason väntade i kön på en lokal biograf. Chefen kom ut och erbjöd sig att leda in dem men Connery sa nej - de skulle vänta med resten av publiken.

Connery återvände till rollen som gjorde honom berömd med en sista Bond-film, 1983 års Never Say Never Again, som hade sin egen biofight mot Roger Moores Octopussy (1983) som släpptes samma år.

Enligt uppgift fann Connery upplevelsen av att göra 2003 års The League of Extraordinary Gentlemen så nedslående att han drog sig tillbaka från skådespeleriet. Några år senare tillhandahöll han dock sin ikoniska röst för Sir Billi (2012) - en skotsk animerad film - och berätta 2012 års Ever to Excel - en dokumentär som firar 600-årsjubileet för Skottlands St. Andrew's University. Det var hans sista kredit.

Under sina senare år bodde han tyst, omgiven av sin kärleksfulla familj, i ett exklusivt område i Nassau i Bahamas. Han ägde också en lägenhet i New York och kunde ibland ses i VIP-rutan vid U.S. Open tennisturnering. (På en av hans sista framträdanden där spelade arrangörerna James Bond-temat på ljudsystemet och publiken bröt ut i jubel.)

För oss fans kommer Connery alltid att vara den älskvärda, eleganta och tuffa hjälten som James Bond. Även om fem andra skådespelare har gått in i rollen, var och en med sina unika talanger, är det som Connery en gång sade i The Highlander - “Det kan bara finnas en.”

Tack för magin, Sir Sean. Vila i frid.

Mark Cerulli with Sean Connery in New York

Mark Cerulli med Sean Connery i New York den 5 maj 1997. Foto av Sandra Carvalho. Alla rättigheter förbehållna.

(Översättning av Anders Frejdh.)

Taggar:

Tag Cloud

FSWL-skribenten Mark Cerulli minns Sir Sean Connery

Tack för magin, Sir Sean. Vila i frid.

Tag Cloud