Clint Eastwood kommenterar varför han tackade nej till rollen som James Bond

Av: Anders Frejdh

Publicerad:
2025-10-24

I ett nyligen publicerat inlägg på Clint Eastwoods officiella konto på X, öppnade den 95-årige filmlegenden upp om möjligheten han hade i början av 1970-talet att ta över rollen som James Bond i Sean Connery och George Lazenbys fotspår.

Under årens lopp har en av de frågor som Clint ofta fått varit varför han tackade nej till möjligheten att spela James Bond. Med lite tid över den här veckan ställer vi den frågan direkt till honom. Historien bakom hans beslut går tillbaka till början av 1970-talet – ett avgörande ögonblick för både Clints karriär och Bond-seriens framtid.

Efter Diamantfeber (1971) lämnade Sean Connery officiellt serien som hade definierat honom. Hans avhopp lämnade EON Productions – företaget grundat av Albert R. “Cubby” Broccoli och Harry Saltzman 1961 – på jakt efter en ny skådespelare för rollen. I Hennes Majestäts hemliga tjänst (1969), med George Lazenby i huvudrollen, hade presterat blygsamt [endast i förhållande till Connerys Bond-filmer], och eftersom Lazenby vägrade att återvända var producenterna under press att hitta en ny huvudrollsinnehavare som kunde återställa Bonds globala popularitet.

Vid just den tidpunkten var Clint Eastwood en av de största filmstjärnorna i världen. Dollars-trilogin hade gjort honom till ett kulturellt fenomen och Dirty Harry (1971) hade omdefinierat den amerikanska antihjälten. Hans filmer var konsekventa kassasuccéer i både USA och Europa – särskilt i Storbritannien, Frankrike och Italien. Den internationella dragningskraften gjorde honom till en självklar kandidat för en global franchise som James Bond.

Genom Clints advokat, som också representerade familjen Broccoli, gjordes en bedömning av hans intresse. Erbjudandet var betydande – ekonomiskt och professionellt – och kom med idén att uppdatera Bond-karaktären med en amerikansk stjärna som hade samma sorts mystik och kallblodiga självförtroende som Connery hade bidragit med i rollen.

Clint bekräftar:

“Folk frågar om Bond-grejen då och då. Det var en fin komplimang, men det var helt enkelt inte för mig. Jag såg aldrig någon mening med att göra något som redan tillhörde någon annan. Sean hade gjort den till sin egen, och det är så det borde ha förblivit. Jag har alltid gillat att titta på de där filmerna – de är roliga – men jag var mer intresserad av att bygga min egen väg. Jag tänkte att om man har turen att få chansen att skapa sina egna karaktärer så håller man sig till det och ser vart det tar en.”

“Jag erbjöds också ganska bra pengar för att göra James Bond om jag tog mig an rollen. Detta var efter att Sean Connery slutade. Min advokat representerade Broccolis [som producerar Bond-serien] och han kom och sa: ‘De skulle gärna vilja ha dig.’ Men för mig var det någon annans jobb. Det är Seans deal. Det kändes inte rätt för mig att göra den.”

Vid den tiden utvecklade Clint redan sin egen kreativa riktning. Han valde filmer som överensstämde med hans instinkter snarare än studions förväntningar och han hade precis börjat sin övergång till att regissera. Tanken på att ärva en förutbestämd franchise, särskilt en som var så nära knuten till en annan skådespelares image, stred mot hans principer.

Med sina egna ord säger han:

“Bond har alltid varit en brittisk karaktär och det är så det borde vara. Jag må ha brittiska rötter, men rollen tillhör den kulturen och den traditionen – det var helt enkelt inte min grej.”

Hans resonemang återspeglade både respekt för rollen och förtroende för sin egen väg. Clint insåg den kulturella betydelsen av James Bond – en tydligt brittisk skapelse född ur Ian Flemings romaner – och ansåg att det inte var något en amerikansk skådespelare borde omtolka. Hans beslut handlade inte om att tacka nej till en franchise; det handlade om att förbli autentisk gentemot sig själv och sin publik.

Samtidigt utvecklade han The Eiger Sanction (1975), en fysiskt krävande spionthriller som gjorde det möjligt för honom att utforska liknande territorium – spionage, fara och moralisk spänning – men på sina egna kreativa villkor. Som han uttryckte det:

“Så den [rollen] gick till Roger Moore och jag började arbeta med The Eiger Sanction.”

Roger Moore fick så småningom rollen och debuterade som Bond i Leva och låta dö (1973), vilket gav en lättare, mer urban tolkning av karaktären. Clint kommenterade att han beundrade Moores tillvägagångssätt och att varje skådespelare som spelade Bond bidrog med något unikt till rollen.

Clint Eastwood, Roger Moore, Cannes, 1992

Clint Eastwood, Roger Moore, Cannes, 1992

Clint Eastwood, Frances Fisher, Roger och Luisa Moore, Michael och Shakira Caine, samt George Schlatter tillsammans i Cannes 1992. Foto av Alain Cinquini.

När man ser tillbaka var Clints vägran att ta sig an James Bond helt i linje med hans karriärfilosofi. Från Dirty Harry till Unforgiven (1992), från The Outlaw Josey Wales (1976) till Gran Torino (2008), har han alltid valt roller som tillät honom fullt kreativt ägande – karaktärer födda ur hans instinkter, inte ärvda från andra.

Bond-erbjudandet är fortfarande en av de sällsynta och större möjligheter som Clint tackade nej till, men det kvarstår också som ett av de mest avslöjande. Det visade hans disciplin, hans självständighet och hans respekt för äkthet – värderingar som har väglett honom i över sex decennier inom film...

Taggar:

Tag Cloud

Clint Eastwood kommenterar varför han tackade nej till rollen som James Bond

“Bond har alltid varit en brittisk karaktär och det är så det borde vara. Jag må ha brittiska rötter, men rollen tillhör den kulturen och den traditionen – det var helt enkelt inte min grej.”

Tag Cloud